Det tar dryg tid att reda ut alla dessa slingrande, förbleknade handstilar, en tid, som tyvärr ännu ej stått mig till buds. Men för att läsaren ej skall finna utbytet av denna lilla hembygdsbit allt för ringa, få vi väl låsa upp det gamla låset och plocka fram ett av de nyare papperen för det intresse det nu hava kan.
Det är en kortare anteckning om präst- och skolbordens tillkomst i Lycksele och lyder in extenso på följande sätt:
”År 1613 förordnades hit första prest på stället och 1632 flyttades Skytteanska skolan ifrån Piteå hit till Lycksele. Första nybyggesinrättningen inom Socken skedde uti Örhträsk 1673, således den äldsta inom Lappmarken. För Prest- och Scholæ-Borden, såsom primis occupantibus togos utan föregången syn alla i närheten belägna egor uti besittning och icke förr än den första Augusti 1791 bestämdes genom Utslag av Konungens Befallningshafvande, hvilka ägor skulle tillhöra hvardera bostället. År 1800 werkställdes afvittring å boställena och samma afvittring är fastställd genom Konungens Befallningshavandes utslag av den 22-de november 1803.
Sådan är i sin helhet den tillförlitliga historien om härvarande Preste- och Scholæ-Bordens tillkomst.”
Ja, detta var ju blott ett litet prov. Mycket mera än så skall jag säkerligen finna, då jag får tid att närmare genomgå alla papperen.
Vad jag velat säga med min lilla anspråkslösa hembygdsbit är emellertid följande: det bästa jag fann, det var ej innehållet i de gamla papperen och urkunderna utan det var en fast och personlig anknytningspunkt till det gamla och förgångna, ett nytt och levande intresse för allt detta, som varit och ännu är en del i oss själva.
Och det slog mig med ens, vilken oerhört stor uppgift hembygdsföreningen verkligen har i att ta vara på våra fäders andliga arv. Hur mycket av våra kulturella minnen har ej redan förspillts genom våda och brand, genom fiendens härjningar och genom — slarv och liknöjdhet! Att det finns mycket av värde att ta vara på därom vittnar inte minst den för varje år alltmer svällande hembygdsboken.
Men föreningen ensam kan ej uträtta allt, det är folket självt ute i bygderna, som skall göra det mesta, inte bara för hembygdsforskningens skull, utan först och främst för sin egen. Och med min nya erfarenhet säger jag: sök igenom vindar och bodar, lådor och kistor! Här gick ju jag i många år och trodde, att jag kände föräldrahemmet utan och innan. Och så låg en sådan personlig skatt som ens egen farfars dagbok glömd i en dammig vrå på vinden! Det gamla hade ju ej så stort värde för den förra generationen som för oss. Hur lätt hade den ej kunnat bli bränd eller bortkastad!
Kanske skall du finna det du aldrig trodde i brev och gamla handlingar i någon okänd gömma i ditt hus, om du bara letar fram dem.
Kanske skall du, liksom jag, finna själva hembygdens hjärta i morfars eller farfars gamla kistalarika!