– Nu på förmiddagen, invände Märit.
– Ja, jag vill inte ha någon lunginflammation på mitt samvete. Det var ju jag, som bjöd er på skjuts direkt efter en skidtur. Så nu är det bäst att lyda utan vidare. För att ni ingenting skall ha att invända, skall jag själv ta en grogg, fast det för mig är en hädelse denna tid på dagen.
Inne i sitt rum gjorde han snart flickorna hemmastadda, så att de i sin uppsluppenhet flögo kring som yrvakna sommarfåglar bland pipor och romaner. Han kunde öppna buren för sådana små fåglar, han, Älging. För att sedan, när han behagade sträcka ut limstången och då satt där kanske en och pep ömkligt med slokande vingar.
Kaffet kom in om en stund och Elsa serverade det. Hon var så söt och kvinnlig, där hon stod, det ljusa håret föll ned över ögonen och hon höll sitt lilla pekfinger på locket, för att det inte skulle falla ner och gå sönder.
Och Älging såg och såg och ibland fick han en snabb fågelblick igen. Och Lohengrin var långt borta och om han drack, så var det nog inte ur den heliga Graal.
Men i sitt soffhörn satt Märit och undrade, när skyddsängeln bör uppträda i tablån.
Det blev emellertid en annan sluteffekt på den levande tavlan, än hon tänkt sig.
Dörren öppnades plötsligt och där stod fru Älging. Förstenad såg hon på flickorna, på brickan, på cigarretterna, på likören och hennes blick, den sade: »Och till sådana lämnar man sina barn». Och blicken numro två sade något mycket mera privat till Älging.
Men den kom ljungande tillbaka från två hårda, stengrå ögon, det slog gnistor ur den som ur flinta.
Den blicken skar i mer än ett sinne.