– Jag har också varit ute och åkt, lyckades fru Älging pressa fram. Med – med eleven och barnen.
– Så angenämt, sade Älging ironiskt. Vi ha tydligen samma smak, fast vi välja olika vägar.
Vid de knivskarpa replikerna var det, som naggade ett hemligt samvetskval de unga flickorna. Skyggt sänkte Elsa sina ögon och genom Märits sinne flög den tanken: Tänk, om det en gång skulle kunna bli så även för oss. Vem hon då menade, det vete den allenast, som kan följa alla farande tankar.
De visste ej med sig något särskilt, men de kände sig med ens olidligt skyldiga inför denna kvinna med det förstenade ansiktet, ur vilket dock ett mäktigt, lidelsefullt uttryck höll på att arbeta sig fram. Det arbetade i hennes strupe, det ryckte och slet i dragen, som när islossningen oemotståndligt kommer.
I nästa minut skulle hon säga något, göra något omöjligt och oåterkalleligt, något som ej passade till det obetydliga händelseförloppet, men som var ett passionerat hjärtas flämtande efter luft, den bittra kalkens översvämning genom den sista lilla droppen och ett förtvivlat antingen – eller.
Något, som kanske skulle märka den stunden för hela livet för dem alla, blott genom ett trött sinnes överilning.
Nej, det fick inte ske. Med förtvivlans mod störtade Märit fram och fattade fru Älgings hand, som för att avvärja ett slag.
– Förlåt oss, att vi ej väntade på fru Älging, sade hon brådskande för att ha något att säga. Men se, jag måste snart hem till Ödele igen.
– Åh, för all del, svarade denna, det spända uttrycket vek plötsligt som om det brustit från hennes drag och tyst och trött vände sig husets fru om och gick tillbaka ut ur rummet.
– Kom, så gå vi upp på mitt rum, viskade Elsa till Märit. Hon var likblek och hennes ögon sågo ut som ett förvånat barns.