De smögo sig försagda upp på Elsas kupa, som hon tack vare sin händighet och smak lyckats förvandla till ett inbjudande litet krypin.
Där kröpo de upp i soffan och ville ej se varandra i ögonen. Därutanför föllo ännu de vita snöstjärnorna och smälte till tårar mot rutan. Det var så tyst.
– Du, Elsa, sade Märit till slut. Du skulle i alla fall akta dig för Älging. Efter vad, som hände en gång. Har du redan glömt det?
– Du förstår väl, att det aldrig mera hänt och aldrig skall komma att hända, det har han lovat.
– Åh – har han lovat. Ni ha alltså återupptagit ämnet – – ett farligt ämne, Elsa. Kom ihåg, att han är gift!
Då flög Elsa upp som stungen av ett bi, såg Märit förfärad i ögonen och kastade sig med ens framstupa på golvet framför henne och gömde huvudet i hennes knä. Och brast i en flod av tårar.
– Tror du inte, att jag minns det, tror du jag någonsin glömmer det – i så fall bara ibland. Som i dag, då vi åkte och det var så vackert och jag var så glad.
– Han åkte ifrån den han bort åka med och tog dig med sig. Bad han kanske henne först? Tycker du det var vackert? Sådana små knappnålsstygn såra mera än grova hugg. Du såg ju, hur det gick.
– Hon vill ju inte, vet du väl. Elsa försökte trotsa sig själv, men trotset gick ömkligt mitt itu. Jo, visst vill hon, men hon säger bara så, för att han skall be henne. Men det gör han inte. Och felet är mitt – och före mig var det någon annans. Nej, inte det heller – – jag vet inte, vems felet är.
– Felet är väl hans, Elsa.