– Nej, inte hans. Det kom hastigt, flämtande, liksom ofrivilligt.
Så blev det alldeles tyst, endast Elsas hastiga andedrag hördes.
– Se på mig, Elsa, sade Märit lågt och sökte lyfta upp det lilla ljusa huvudet i sitt knä. Inte har du väl, säg, kunnat vara nog dåraktig att gå och förälska dig i Älging, när du vet, hurudan han är? Säg, nog har du väl hört, hur han förfört och övergivit unga flickor, som bott under hans tak. Unga flickor som du. Beroende som du. Skyddslösa som du.
– Jo, jo, viskade Elsa, visst har jag hört.
– Och ändå tillåter du, att han söker närma sig dig igen?
En mörk rodnad färgade plötsligt det nedböjda ansiktet. Med ett stolt kast på nacken reste sig Elsa upp och började gå omkring i rummet. På byrån stod ett porträtt, en ung trohjärtad man i löjtnantsuniform, med ett öppet, en smula alldagligt ansikte. Elsa tog tankspritt upp det och såg på det utan att se det och satte det förströdd tillbaka.
– Tillåta – – den första stenen och den kastar du! Du, som sitter där i lugn och ro i det gamla uggleboet Ödele med patron Svensson. Han kan då inte fresta någon, gamle patron. Och du har åtminstone lugn och hemtrevnad kring dig. Men här – – ja, du såg själv, hur det är. Och bara en halv mil har du till staden. Och jag – – jag hela milen – – det är så man kan bli galen! Ensam, ensam, dag och natt med vinden, som tjuter på Älgholmas stora vind som på en stepp. Ensam med en kvinna, som hatar mig, ensam med mig själv. Jag har aldrig varit van vid en sådan ensamhet, hör du. Och så skriver inte Gösta på en vecka eller två, tiden går så fort för en ung, glad löjtnant i en liten garnisonsstad, han kan ju inte alldeles begrava sig för min skull. Och då blir jag ändå ensammare än förr.
Aldrig visste jag, hur farligt det är att vara ensam förrän nu. Jag har varit ensam i Stockholm, men jag var aldrig rädd. Men här! Var komma alla tankar ifrån, all dåraktig längtan, allt, som pockar och ropar: leva till varje pris! Upp ur denna tystnads kalla grav! Jag är ung, jag förgås! En människa, en människa!
Det blonda huvudet var åter i Märits knä. Och hon, som skulle vara skyddsängel, mindes en mörk kvälls tankar och två märken som efter bett i patron Svenssons hemmagjorda byrålåda.
Hade hon kastat en sten, den allra minsta lilla kiselsten, i ett hårt ord på en sådan ensam liten flickstackare?