– Och då kommer han, fortfor Elsa med hes röst. Inte alls, som du tror, utan som en bror, en vän. Ja, du tror det väl inte. Men så är det. Och han tar min stackars frusna själ varsamt i sina händer. Och han låter mig få tala ut. Och han förstår så väl, hur det är. Och då öppna sig de kalla ögonen, det lyfter sig som en sten från dem, och därunder ser man en djup grotta, full av hemliga skatter. Tag, säger han.
– Men, Elsa lilla, du har ju din Gösta. Vad skulle han säga? Skriv om din ensamhet till honom.
– Till Gösta. Inte skulle han förstå. Han har aldrig varit riktigt ensam.
– Nå, så far härifrån.
– Kanske skulle jag gjort det då – – den gången. Men då tänkte jag: varför fly, då man intet ont gjort? Då får man skenet emot sig. Man måste vara tapper och stå på sig, säger Gösta. Och så tänker jag väl än – – jag har intet ont gjort och våren ut skall jag stanna. Vad skulle jag förresten säga för skäl? Det är just det, ser du, att ingenting blir sagt, ingenting gjort och är ändå så tungt. Kan du förstå det?
– Undvik åtminstone Älging.
– Undvika. Var skola vi undvika varann i samma hus, under samma tak? Vi drivas ihop som får i oväder av gråvädret ute och inne.
– Men, barn lilla, hur skall detta sluta? Märit blev nu på allvar orolig.
Då reste Elsa sig på nytt, steg upp och gick fram till fönstret.
– Du behöver inte vara ängslig, sade hon tonlöst. Det slutar inte för mig som för de andra. Jag är inte sådan, ser du. Det enda jag ville, är att någon gång få stryka hans stackars grånade hår, för att han varit god mot mig i min ensamhet. Men bara den tanken är väl ett brott. Nej, du behöver inte vara rädd.