Plötsligt pinglade en klocka från de nedre regionerna.
– Ah – frukosten. Tillåt mig, herr baron, sade Märit och öppnade förbindligt dörren för katten, som med stel och förnäm hållning, de tunga ögonlocken halvslutna och svansen lyft som ett banér åter värdigt seglade förbi henne nedför trappan.
Och Märit följde tveksamt efter för att på allvar upptas i den främmande familjens sköte.
*
Familjen Svensson satt redan mangrant samlad vid bordet, så när som på husfadern själv.
– God morgon, fröken, ursäkta att vi satt oss. Men pappa vill, att vi skola sitta vid bordet på slaget åtta, hälsade henne undfallande Hedvig, husets äldsta dotter, som tronade som värdinna vid bordets tvärända.
Hedvig var patronens äldsta dotter i ett föregående gifte och bad bevekande hela världen om ursäkt för detta faktum. Allt hos henne, från de hundlikt fuktiga, bruna ögonen till de nästan sjuttioåriga rynkorna i ett ansikte, som knappt var ämnat att vara fyrtioårigt, var en suck om förlåtelse och det lilla, som fanns av haka, hade försiktigt krupit ner i kragen.
Där hon satt med sin svartprickiga mollblus över ett rött livstycke och med naglarna svarta av trädgårdsjord, liknade hon mer en av tungt arbete i förtid åldrad torparhustru än en »godsägares» dotter och värdinna. Det var som om hon ej hört ihop med den senare kullen snyggt, om än enkelt klädda barn.
– Skola vi ej vänta på patron? undrade Märit.
– Nej, ursäkta fröken, men pappa är ej uppstigen än, rodnade fröken Hedvig.