– Ja, se pappa var i stan i går, så han stiger nog ej upp före tolv, kom det oväntat från ena bordshörnet, där yngsta fröken Svensson på tio år stack upp en liten brunstekt näsa.
– Tyst, lillan, förmanade systern Sigrid, en vacker flicka på fjorton år med ljust burrhår och långa backfischben. På vintern är ju pappa inte så tidig av sig, men på sommaren är han uppe klockan fem.
– Vi fick choklad av pappa i går, smålog Lisa, mellanflickan på tolv; en mager, bleksiktig vithåring, som såg ut att lida av höggradig blodbrist.
Dessa voro alltså hennes elever. De båda första till synes helt vanliga barn, den senare med något sjukligt och brådmoget i sina hektiska ögon.
Märkvärdigt nog var detta »stadslika» barn patron Svenssons älskling. På henne slösade han all den kärlek och ömhet han var mäktig.
Märit kände också en plötslig sympati för den lilla bleka flickan och ett obestämt medlidande. Hon tycktes så föga passa ihop med omgivningen, den lilla Lisa.
– Vi stiga väl upp då, förklarade Hedvig, då plötsligt en tordönsröst ekade genom huset:
– Hedvig, Hedvig!
– Ja, pappa, stammade denna och rusade på darrande ben mot de inre regionerna.
– Var har du gjort av min skjortknapp? hördes den stenskramlande rösten alltjämt likt Hamlets faders vålnads.