Därnäst kommo stadens pampar med barn och blomma, borgmästarens, stadsfiskalens, stadsläkarens och rådman Lundbergs, vilkas platser av gammal hävd på förhand reserverats åt dem.
Ringde någon sålunda och ville ha andra bänk, svarades det:
– Ja, si det beror på om ifall att fru Lundberg kan gå i kväll, för si hon har fått ny jungfru.
Tredje bänken var tydligen herrgårdsbänken. Feta, dryga lantpatroner med ännu drygare fruar. Som typen var välbekant för flickorna, halkade de likgiltigt över denna bänk med blicken och ämnade just övergå till nästa – – då – –
– Men Märit då, utbrast Elsa häftigt och nöp sin kamrat i armen. Är det inte fru Älging, som sitter där borta?
– Var?
– Bredvid herrn med bonjouren och bruna skorna.
– Nej – – jo – kanske. Och den bredvid? Ser jag rätt, är det inte Hedvigs bruna med sammetsbandet kring halsen bredvid?
– Och fru Nybergs blå med bårderna?