De voro sena, så att när de kommo in, höllo lamporna redan på att släckas. Med något besvär fingo de reda på sina platser och så gick ridån upp.
Det var »Pygmalion» och ett av de bättre landsortssällskapen. Och visserligen stod möbelhandlare Östergrens vitlackerade soffa ena gången i vänstra hörnet och var arbetsrum och nästa akt i högra och var salong för att dessemellan stå mitt i fonden och försöka se ogenerad ut och vara en parksoffa.
Men Shaw lekte och gnistrade och log och drev med kälkborgarmoralen och snusförnuftet, så att Åköpings massiva sidenstass gick i vågor av oförstående och ogillande.
– Vad är det här för nåt, Teodard; jag trodde, att det var nåt historiskt, sade konsulinnan Ström bakom dem. Pygmalion, var det inte nån prins, som blev vansinnig?
– – – Först under mellanakten kunde flickorna närmare se sig omkring.
Det tempel, där det husvilla Talia fick inackordera sig vid sina glesa besök i Åköping, var av klimatet och målarmästare Stridsberg i förening dekorerat med fuktfläckar och eldröda rosenkvastar med ärggröna blad i en futuristisk blandning. Det stora, kalla, kala rummet luktade skuros och kaffe. Bakom kulisserna fingo damerna kläda om sig i styrelserummet, som var det varmaste. Alltför överraskad blev därför inte logens ordförande, om han då och då i sin låda fann en lockig Gretchenfläta eller ett läppstift.
Någon lutning på golvet kunde det ju inte bli tal om. Man påstod därför, att biljettförsäljaren var mutad för att inte telegrafisten fröken Sundgren skulle få någon plats längre fram än på tionde bänk, ty hon var sex alnar och en tvärhand och nyttjade ännu hårvalk.
Hade kulisserna stundom blivit försenade, hade man ingen annan råd än att langa in dem på scenen över publikens huvuden. Åköpingsborna fingo därför ofta göra den nyttiga reflexionen, att även det grannaste pappersslott måste ha ribbor i ryggen för att inte falla omkull.
Sedan flickorna fått lokalen klar för sig, började de mönstra publiken.
Första bänk på parkett, som i garnisonsstäder plägar besättas av de yngsta löjtnanterna, hade här beslagtagits av det mera merkantila elementet. Främst i deras led upptäckte Märit handlanden Gillbergs förste expedit, som med bena ända ned på ryggraden kliade sig i örat, för att lillfingersdiamanten skulle blixtra.