– Men jag kan ändå inte riktigt förstå det där med Jönsson, återtog hon efter en stunds funderande. En sådan trög tölp som han.
En plötslig, förfärlig tanke slog dem båda. En tanke, som ej ens kunde uttalas. Ty de visste båda, vems ärenden den rödhårige Jönsson brukade springa.
– Nej, nej, det kan inte vara möjligt, utropade de båda på en gång.
Men vad det var, som var så omöjligt och vansinnigt, det ville ingen av dem uttala. Misstanken var alltför förfärlig att fullföljas.
Under tystnad fortsatte de därför sin toilett. Den var snart gjord.
En kort, bestämd knackning på dörren sade dem, att även deras kavaljer var klar. Han tog nu åter hand om dem på sitt lugna, trygga sätt, och hade ej nog starka ord för sin förtrytelse över patron Svenssons oförsiktighet att skicka dem ensamma in till staden.
Vad det kändes ljuvt och varmt och tryggt i hjärtat, tyckte Märit, att få ställa sig under någons skydd mot allt, som makten hade och var penningstint och bondedrygt och värderade allt efter hästkrafter och markegångstaxa.
Men pliktskyldigast fick hon honom till slut att lova, att han ej skulle skaffa sig något obehag för deras skull.
Och så susade de i väg i bil till »Enigheten», där de åstadkommo stor och berättigad uppståndelse bland de feta herrgårdskamparna utanför den stora trälåda, som visade sig vara de eniga systrarnas och brödernas hemvist.
I förbifarten tyckte sig Märit uppfånga en skymt av något, som liknade Axels gråa livré och långa fölansikte, men tänkte, att hon måste ha sett fel och glömde därför snart bort saken.