– Jag har ju länge förut märkt, att han sett på mig med särskilda blickar, som plågat mig, som om man råkat sticka fingrarna i flugpapper. Var jag än satt mig om kvällarna, nog har jag haft den där drummeln hängande över stolen, tills patron hittat på något ärende ut i stallet eller lagårn åt honom?
– Nå?
– Men han hade aldrig lyckats få mig riktigt på tu man hand – – för han är just inte vidare kvick i vändningarna av sig, som du sett. Det var inte han förresten, utan fru Älging, som hittat på, att han skulle köra för mig, bara för att hon vet, att jag inte kan tåla pojken.
– Vidare!
– Jo, han kom sig inte heller för med något, förrän vi redan sågo Ödele tak helt nära framför oss. Då stannade han hästen och försökte lägga armen kring livet på mig.
– Släpp mig, pojkvalp, skrek jag ursinnig och gav honom en örfil, så det small.
– Åhnej, min fina fröken, var lagom fin, du, som inlåter dig med patron, som tagit finheten ur fler än dig, väste han då och ögonen voro alldeles gröna under de vita borsten till ögonbryn – – Det måste vara han, som velat hämnas.
– Åh, en sådan ful fisk, utbrast Märit häpen. Du talar väl genast om det, när patron kommer hem, så får nog herr Jönsson packa sin koffert, det kan du ge dig på.
– Ja, men då måste jag också tala om, vad han sade.
– Ja, jag förstår, sade Märit förlägen. Ingen av dem hade med ett ord vidrört det sista sammanträffandet.