*
Först när flickorna sålunda blivit ensamma, sade Elsa tveksamt:
– Du, Märit, jag tror jag vet, vem det var.
– Vem – – vad – – för den andra förvirrad upp. Hennes tankar voro i denna stund redan milslångt från Bellas eskapader.
– Åh, kors – – den, som ville ha Bella att skena med oss.
– Nej, vad säger du, sade Märit, plötsligt klarvaket intresserad.
– Jo, jag har mina misstankar på Jönsson, lantbrukseleven.
– Jönsson – – nej, vet du vad. Märit slog i ett flatskratt. Den där långe, sömnige räkeln som bara tänker på vällingklockan och grötfatet!
– Säg inte det. Du vet inte, du, vad som hände på vägen till Ödele när Jönsson och jag var ensamma. Han satt bredvid mig, som du såg.
– Ja, ja.