– Hon – – Bella – sedig? Nej, en lättsinnigare och mera fördärvad häst har gud inte skapat, utbrast Märit förtrytsamt och berättade om alla deras missöden.
– Nå, men i alla sin dar, vad kom åt gamla kloka märrakäringen? Hon borde väl i all sin dar hoppat av sig alla stollaforer för tio år sen, utlät sig den häpne Gillberg.
Men när han så började sela av, visslade han uppklarnande och drog försiktigt fram något under ryggselen. En bit grov, hårig hästfilt, försåtligt instucken på ett särskilt kittligt och retsamt ställe i nacken.
– Har man sitt på den lelle fasingen, sade Gillberg och kunde för häpnad inte säga mer.
De tittade alla bestörta på varann. Vem kunde väl vara upphovet till detta, svarta, verkligt illvilliga dåd?
– Tacka sin godaste lycka, fröknarna, att det var gamla Bella, som gick för kärran. För annars låge ni så säkert som aldrig det vid det här laget i något dike med brutna ben, fortsatte Gillberg och gav Bella en sockerbit till tröst för att hennes dygd så orättvist blivit misskänd. – – Men den fulingen, som velat göra de snälla små fröknarna illa, han skulle ha ett gott kok stryk på Åköpings torg, så sant jag heter Gillberg. Tur, att en väl aldrig får veta, vem han är! Såna där bruka kunna hålla sig undan.
Då var det som om ett ljus plötsligt tänts i Elsas ögon – hon öppnade munnen för att säga något, men betvang sig och slöt den åter krampaktigt.
Sedan nu Bella emellertid var i gott förvar, blev det tid att tänka på flickorna. Och nu visade sig Torbjörn Haller från sin allra bästa sida.
Som en stor, snäll bror tog han hand om dem. På hans försynta ringning öppnade sig själva fru Liljekvists prydliga dörr på vid gavel som ett välvilligt Sesam och där fingo de nu låna allt, som behövdes för att i all hast snygga upp sig litet.
Där lämnade deras kavaljer dem för att springa upp till sin lya och slänga smokingen på sig.