Du, som är flicka och bara tjuguett år och har sinne för effekten och läser detta – du förstår, att ett sådant sceniskt fiasko måste djupt smärta en romantisk själ. Ända därhän, att man gör som Märit Grahn.
Den lilla modiga tös, som så käckt skrattat åt utsikten att bryta nacken av sig, tålde inte att se den minsta bit av den stora stunden gå sönder. När hon därför lämnat tyglarna i en starkare hand, slog hon plötsligt händerna för ansiktet och brast i gråt. Det var väl också spänningen, som kom efter.
Där satt nu den en gång så karska Ödelerevolutionären Märit Grahn och tjöt som ett klemigt barn utan uppehåll framför konsul Liljekvists charmanta hus, så att det blev ljusa ränder i hennes smutsiga ansikte, medan den kuvade Bella av idel underdånighet slickade askan av doktor Hallers pipa.
Men då flög pipan i gatan. Och den unge mannen stod framför kärran och räckte två långa armar i litet fransiga ärmar och två bläckstänkta händer mot flickan, som grät, medan nattrockssnodderna släpade i smutsen.
– Fröken Grahn, Märit lilla, käraste barn, låt mig lyfta er ur vagnen, bad han.
Då lät hon sig viljelöst lyftas ned och hon skrattade och grät i hans armar och hennes händer snuddade vid hans hals och inom henne steg en berusande känsla upp: Det är mycket, mycket bättre så!
Ja, den stora stunden blev större än hon någonsin tänkt sig, ty genom tårarna kunde hon tydligt läsa i hans ögon: Nu har jag dig och släpper dig aldrig mer!
Det våta håret och den skrynkliga klädningen, tror ni han såg dem? Nej, blott ett blossande flickansikte och två stora ögon av skratt och gråt, som lika tydligt som med ord sade: Du tog tömmarna av mig, du, nu får du visst ta mig också.
Och sedan han äntligen släppt ned henne, blev det att köra Bella till handlanden Gillberg, medan den gyllne ungdomen försmädligt åskådade det lärda ståndets snöpliga reträtt. Gubben hade redan en kvart stått i sin port och väntat på ekipaget och tog nu den gensträviga mjölkhästen om hand.
– Nå, hon har väl vatt sediger, frågade han liksom mera i förbigående.