– Vad i all världens tid skall vi ta oss till? smågrät hon. Inte blir det någon Enighet i kväll på det här viset.
Då öppnades ett fönster i tredje våningen och en främmande, men ack, så välkänd röst kom nedflygande till henne:
– Hallå, är det fröken Grahn, ropade den och det var som om han sträckt en hjälpande hand till dem bara med det.
– Ja, ja, ropade flickorna i munnen på varandra.
Och nedför trappan kom en ung man nedrusande med håret i högan sky och rödbläck på fingrarna och störtade sig som en hök över den beskedliga Bella och tog tömmarna ur två maktlösa flickhänder.
– Kommer ni rakt och hämtar mig? frågade han därpå överraskad.
– Det är inte vi, det är Bella, sade Märit ynkligt.
Så möttes de alltså igen.
Inte var det så Märit tänkt sig den stora scenen, när hon gjorde toalett framför guvernantskupans frimärksstora trymå, där man blott såg ett öga i sänder.
Tänk, att åter mötas på detta sätt! Hon med håret vått och stripigt över ögonen och han i en gammal urblekt nattrock, med en upp- och nedvänd, slocknad pipa i mungipan!