Klockan var sex – – butikerna stängdes och bodbiträdena – Åköpings jeunesse dorée – promenerade förnäma och uttråkade efter ströget med klackring på krökt lillfinger, då en illa medfaren och nedstänkt mjölkkärra svängde in på gatan vid tullen och i flygande fart kom ströget nedför, plöjande deras led. Förnämiteten fick fara i en hast och man räddade sig skyndsamt upp på trottoarerna.
Väl i säkerhet upptäckte man två gudinnor med flygande hår och hattar på trekvart, som i denna anspråkslösa char flögo tvärs över Stora Torget på aftonrodnadens vingar.
Det var Bella och flickorna, som gjorde sin lysande entré på scenen.
Hos sadelmakare Modig bredvid Stadt fanns en uppstoppad häst utställd med sadel och allt och den pållen hade i alla tider varit Åköpingsgrabbarnas lönnligaste kärlek och det underbaraste de visste.
Grållens upphöjda ro innanför glasrutan måtte ha lockat Bella, ty hon ville med ens absolut in genom skyltfönstret och intaga platsen vid hans sida. Och Märit började just med förtvivlans snabba tanke räkna efter, om månne en fattig guvernantslön skulle räcka till att betala en så stor fönsterruta.
Då kom till all lycka någon utskramlande bakvägen från hotellet med ett par mjölkflaskor.
Undergivet lyssnade Bella till det välkända ljudets appell, kravlade sig lydigt ned från trottoaren och började en stilla och saktmodig mjölkhästlunk framåt Storgatan igen.
– Ser du, jag rådde på henne till slut, flämtade Märit stolt.
Då – – ett häftigt ryck, som kom flickorna att falla bakåt. Bella hade stannat framför konsul Liljekvists hus och kunde inte längre förmås att gå ur fläcken. Ty detta var hennes förnämsta mjölkställe.
Nu var det slut även med Märits mod.