– Bella har i alla fall lokalsinne, sade Märit med ett försök att vara morsk.
– Bella har fått kollern, stönade Elsa. O, stackars mamma, när hon får läsa det i tidningarna!
– Vad då?
– Att jag blivit ihjälåkt av dig och en galen häst.
– Ihjälåkt av mig? Är det jag kanske, som gett kräket »glideflygt» eller vad det nu är hon fått i sig? ropade Märit med kränkt värdighet.
– Nej, men det är ju du, som kör, sa’ du.
– Ja, visst katten kör jag, försäkrade Märit och låtsades fortfarande tro, att hon gjorde det.
Hur det var, så pallrade sig emellertid Bella slutligen upp på vägen igen och skumpade vidare på den.
Som genom ett under rullade de så helskinnade in på Åköpings knaggliga gator, sönderskakade in i själen, men ännu med livhanken kvar.
Men när Bella speglade sig i de glimmande butiksfönstren, greps hon åter av övermod och vek resolut in på Storgatan, fast de båda flickorna förtvivlat hängde i tömmarna.