Att stiga av var lättare sagt än gjort.
– Ne – nej, älskade Märit. Ho – hon skenar ju snart.
– Bella – – skena. Har du sett månen bli en grön ost?
Men Märit var visst inte så lugn, som hon ville påskina. Hon kände inte igen den sedesamma Bella, som visade sig nyckfull och hysterisk som den bleksiktigaste storstadsmö.
– Bella tror visst, att hon är en ren, försökte hon med förtvivlans mod att skämta. Jag hörde en gång talas om en, som hade en ren, som sprang så bra. Bara man låg som ett bylte i akjan och bara följde med, dit hon ville. Men man fick inte nysa, inte andas knappt, inte på minsta sätt visa, att man levde – för då stannade renen tvärt och gick sedan inte att få ur fläcken. Om vi skulle försöka det med Bella?
– Gör vad du vill, snyftade Elsa, bara vi komma med livet ur denna förskräckliga kärra.
Men det skulle väl bli värre än.
Bella började plötsligt leta reda på genvägar. Bäst det var vek hon helt resolut in på en åker och sneddade tvärs över den utan att bekymra sig om några bromsningar eller alarmsignaler. Tur nog var just där inget dike, utan vägen övergick omedelbart i fälten.
Den levnadsglada mjölkhästen hade ett visst dunkelt motiv för sina irrfärder. När det någon gång föll snö på slätten, föll det nämligen ofta i sådana massor på de trädlösa vidderna, att man icke visste sig någon råd att få plogat i en hast. Man måste därför vid sådana tillfällen staka ut provisoriska genvägar över fälten och märka ut dem med granar, alldeles som man gör på isen. En sådan genväg hade gått just här.
När nu Bella i den fallande skymningen här och där såg en osmält snöfläck skymta, flög det en oklar idéassociation genom hennes gamla trötta huvud. Hon vek in på den kända avvägen och körde dem nu raskt och muntert över frusna plogfåror och stock och sten, så att den skrangliga kärran guppade som ett skepp i den vildaste sjönöd och flickorna hade all möda att hålla sig kvar, stela av skräcken och den isande blåsten som de voro.