Ty Bellas horisont inskränkte sig till mjölkflaskor och skjutspojkar. Och då väl Märit skulle föreställa det senare, kunde väl Elsa ej vara annat än en underligt skapad bleckflaska.
Och den flaskan satt åtminstone stilla som en flaska skall. Men skjutspojken, hon hanterade tömmarna, som om hon trott, att Bella var en marionett, fast det visste nog Bella inte vad det var. För varje minsta krök slet hon och röck i den gamla hästens hårdnade mungipor, som om hon tänkt dra ut de fattiga stackars tandstumpar hon hade kvar.
Då och då såg sig Bella föraktfullt om och hennes halvslutna ögon sade:
Tror du inte jag hittar vägen till stan bättre än du?
Men »sedigheten», hur gick det egentligen med den?
Själva Bella tycktes vara lössläppt för kvällen, ty ju närmare hon kom staden, dess finare och mera raffinerade blevo hennes tag. Hon kråmade sig och krumbuktade, den gamla kraken, som ett föl i backfischåldern och koketterade för sin egen skugga och låtsades skygga för den. Och för varje kilometer ökade hon farten.
– Där ser du kreaturens suckan, sade Märit docerande till Elsa. Denna Bella, som vi trott blott bestå av fyra gamla spattiga ben och en mage för hö och havre, vågar du förneka henne en längtande själ? Vem vet, hur också hon i sin spilta grämt sig över tråkigheten på landsbygden och trängtat till stadens flärd och brus? Ser du inte, hur blotta den fjärran doften av Åköpings förfinade kultur gör henne ung på nytt?
Men Elsa klängde sig blek och darrande fast i kärran, som börjat våldsamt kränga av och an. Bella låg nu nästan i galopp.
– Men Märit, ka –, kan – du köra?
– Köra? Vad har jag gjort annat nu i fyra kilometer? Är du rädd, kan du stiga av och gå. Eller kör själv.