– Nu kan pumpan komma, sade hon muntert.
Och genom fönstret såg hon den redan komma skramlande.
Flickorna skulle åka i tid, för att hinna få gamla Bella instuvad före teatern.
Där kom nu också lilla Elsa runt hörnet i saktmodig karriär. Det var lantbrukseleven Jönsson, som körde henne efter fru Älgings avdankade ridhäst. Han skulle nu vänta i Ödele, där han hade en del ärenden att uträtta, och så ta henne med sig tillbaka efter teaterdags.
*
Så satte sig båda flickorna upp i pinnkärran efter Bella och pälsade på sig så gott de kunde. Jönsson hjälpte dem beskäftigt och hade mycket att syssla med tömmar och seldon.
– Kan du köra? frågade Elsa försiktigt.
– Åh, si så där, svarade Märit. Drar man i högra tömmen, så går hon väl åt höger och tvärtom. Förresten är ju Bella så sediger, sa’ patron. Och därmed försökte hon åstadkomma en kavat klatsch med piskan, men lyckades bara slå sig själv på näsan med skaftet.
– Nu kör vi.
Först efter många smackningar och inställsamma övertalningar förstod äntligen Bella, att det verkligen var allvar på färde och satte sig makligt i gång, ej utan förebrående blickar för att hon skulle köra mjölk till staden den här tiden på dagen.