Det stod väl sina tjugu hästar på stall. Men den ena hade varit till kvarnen och den andra körde ved och resten stod och mådde gott och ryktades av Axel, för att vid tillfälle säljas på »Hönsemåla marken».
Endast den gamla, halvblinda mjölkhästen stod i den skummaste vrån och var villig att rädda flickorna från att gå sex kilometer i mockaskor.
– Hon är så sediger, att fröknarna kan köra in till stan själva me’ na’. Hem kan Mosingepojken köra, för han har gått in till stan med en ko till slaktarn, avgjorde patron Svensson. Märra kan ni ställa hos handlar Gillbergs där vi tar specifikationerna.
Så var den saken klar.
Sedan gällde det att befria unga Elsa från sina förtryckare genom visa och kloka ord.
Tyvärr, eller kanske rättare sagt tur nog, var inte patron Älging själv hemma. Han hade rest på en liten tripp till Berlin. Annars hade kanske de två flickorna kommit ilande efter parhästar med gentlemannakusk förbi Storgatans alla hungriga skvallerspeglar.
Nu kommo de blygsamt Bakgatan fram, efter en oryktad mjölkhäst, som det höves andens ringaste trälar.
När Märit ringde till Älgholma, framställde fru Älging flere djupsinniga frågor, än som höves för att befria den finaste ärtprinsessa. Men Märit lyckades någorlunda nöjaktigt besvara dem och till slut var lilla Elsa fri att ta sin halva mjölkkärra i besittning.
Och så nalkades den stora timmen.
När Märit för andra, säger andra gången på Ödele, kröp i sin enkla stass, visste hon precis, hur Askungen kände det, när hon slängde sina sotiga trasor.