– Finns det verkligen teater där?
– Joodå, logen »Enigheten». Jag vill mest ha dit er för det utmärkta namnets skull, för jag hoppas verkligen, att vi skola bli riktigt eniga till slut.
– Det är vi väl.
– Nå, låt oss då genast enas om teatern i morgon.
– Ja, tack, på ett villkor. Jag skulle gärna vilja ha en annan flicka med mig, en liten blek en, som heter Elsa och som behöver bli ense med sig själv. Var och en betalar för sig, så blir det enklast.
– Nå, kör för Elsa, för hur många Elsor som helst, bara ni finns någonstans bland dem. Alltså, vid Enigheten i morgon!
Och så klipptes tråden av för andra gången, men det var ingen av parcerna, som höll i saxen, utan bara en liten telefonfröken, som tyckte, att nu kunde det min själ vara nog med fånigheter.
*
Men vägen till Enigheten tycktes bli stenig nog.
Den första stötestenen var som alltid hästfrågan.