– Klart, sade fröken.
Och så enkelt kan det vara att knyta ihop nornornas avbrutna tråd.
Ty nu hördes långt bortifrån hans röst, löjligt förändrad av all metall, som den skulle gå igenom, men med ett eko av det manliga och djupa hon mindes.
– Jaså, är det verkligen ni, sade den helt lugnt och kallt.
– Ja och Ni, svarade Märit, snopen och avkyld.
– Det har varit jag. – Rösten var nu gravlik. Ännu för en månad sedan var det jag, nu är det min skugga, för så länge har jag suttit här vid telefonen. Ty det var en gång en flicka, som lovat ringa till mig, och hon är av den sorten, som aldrig ljuger.
Märit skrattade. Ett lyckligt skratt, som så när hade vållat avbrott uppe hos borgmästarinnan.
– Nog hörs det vem som ljuger, sade hon. Ni har ju haft ferier, ni också, och kanske varit bortrest.
– Ja, kanske som allra hastigast, i förbifarten. Men min själ har suttit på vakt här och den fick varken vått eller torrt. Och ingenting vågade jag företa – ett hedersord är ett hedersord. Hur som helst, så tänker jag nu ta en gruvlig hämnd på er för ert trolösa svek. Jag tänker bjuda er på Åköpings teater i morgon.