När de lämnat gården, andades Märit ut. Luften var tung på Älgholma. Härute var den kall och klar som gnistrande vin och de blåa skuggorna började bli djupa som på gammalt porslin.
– I morgon, tänkte hon, i morgon.
Och det var något friskt och befriande i det ordet, något, som lyfte en högt över allt kvalm som upp på ett befrielsens berg.
ÅTTONDE KAPITLET.
Om en levnadsglad mjölkhäst och en sammansvärjning
Nästa morgon var snön nästan borta. Jorden försökte skälvande dra de sista trasorna av den över sig, men den våta vinden ryckte och slet alltjämt stora flikar ur lintyget.
Men ändå lyste det vita skenet lika klart ännu, tyckte Märit.
Och så steg hon resolut med glädjefoten ur sängen och satte den före sig, när hon skulle gå nedför trappan för att ringa.
Och se, telefonen var klar, ty allt viker för beslutsamheten.
Med klar och klingande röst sade hon sitt nummer, som man nämner numret på en lott, som man hoppas vinna högsta vinsten på.
Nu växlade de i borgmästarinnans torn, ty i hennes hus var nyhetscentralen.