– Vi ha tagit ett rum på hotellet för omklädning, fortfor fru Älging sötsurt. Jag räknar på, att fröknarna söka upp oss där efter teatern.
Varpå fru Älging med ett nådigt leende tillkännagav, att audiensen var slut och frasade bort med sin stab.
Med häpna blickar sågo flickorna efter dem. Vad skulle nu detta betyda? Den tillfälliga sympati och det medlidande Märit ofta känt för »galne Älgings» fru försvann som en rök för dessa kalla och högmodiga blickar och dessa betydelselösa ord, som tycktes gömma på en dold spets. Åter flög den vansinniga misstanken om deras färd in till staden genom hennes hjärna, men hon slog bort den med våld. En sådan tanke hör till dem, som olösta måste gömmas och glömmas för att mänsklig samvaro skall vara möjlig.
– Då har du allt räknat fel, gamla skallerorm, sade hon endast med äkta backfischförbittring.
– Ack, Märit, du vet inte, vad det betyder för mig, när fru Älging räknar på något, kved Elsa. Gör jag inte alldeles, som hon vill, så betyder det onåd och vantrevnad och strumpstoppning och anmärkningar i barnens närvaro i oändlighet. Naturligtvis bör man lyda sin »matmor», men hon har ett sätt, att säga det på, som kan göra en galen. Låt oss för guds skull gå till hotellet.
– Men vad kan hon vilja oss?
– Låt se, – jo, nu har jag det. Hon vill bestämt, att vi skola supera med dem efteråt – – de bruka visst alltid göra det, när de äro inne i staden. Förmodligen anser hon det anständigare än att gå ut med en ung man. Kanske menade hon att se vänlig ut, det är ibland så svårt att se skillnaden.
– Ja, i så fall gör jag det för din skull.
– – – Det var inte utan, att Märit ångrade sitt löfte efteråt. När de nu för en gångs skull sluppit lös en smula, borde de ju utnyttjat tillfället.
Men Elsas rörande blickar bevekte henne till ståndaktighet.