Det blev därför ett farväl för kvällen genast efter teaterns slut mellan de två, som alltjämt buro på så många outtalade frågor och svar och besvikelsen stod tydligt målad i den unge mannens ansikte.
– Vi få väl gå till berget en dag och se efter, om det står kvar, nickade Märit tröstande med ett mjukt leende över detta »vi», som innebar mer än orden. Och försvann därpå genom hotellets dörr.
*
Efter något letande funno de rummet, där Ödelelaget lagt av sina ytterkläder. Ingen människa fanns i rummet, men på toilettbordet låg fru Älgings pudervippa och spred en vissen och söt doft.
Den vackra myten om »supén» hade nu hunnit bli verklighet för flickorna, och muntert gjorde de sig i ordning att gå ned i matsalen, för att där leta upp Ödeleborna.
Deras ansikten lyste och blossade, de voro som två slokande blommor efter ett sommarregn. Ack, man begär så litet, när man bara är en fattig Veronica i kanten på gräsmattan, där det sällan vattnas.
Pratande i munnen på varandra togo de trappan i några skutt och stodo så andfådda och skrattande i matsalen.
Det gick som en frisk fläkt genom det kvava, trånga rummet, som luktade inpyrt matos och restaurantflott. Själva stadsläkaren, stadens vivör, vände sina blickar från fröken Selmas genombrutna drivhusbarm och själva gamle provisorn, stadens ungkarl, sin från den saftiga biffen.
Men längst borta i en vrå satt Ödelelaget förskansat i sin vrå som i en väl murad fästning och inväntade flickorna med kylig tystnad och förlägna blickar.
Tills fru Älgings hårda stämma höjde sig som en smattrande trumpetfanfar, som gav eko i hela rummet: