– Se där ha vi fröknarna – – – ja, jag ville bara säga det, att det är bäst att ni genast åka hem med vår vagn nu, ty jungfrurna ha fått ledigt i kväll. Vi ta väl bil i natt. Se till, att Sten inte sparkar av sig, fröken Elsa, och sköt om huset väl! God natt, god natt.
Salvan träffade oförberett.
Snopna, med brännande kinder och sänkta huvuden smögo sig de två flickorna ut ur matsalen i ett snöpligt återtåg.
Hela det flottiga rummet hånlog med ens uppkomlingsrikt och fett åt dem, själva fröken Selma var en drottning av Saba mot dem och den inbitne provisorn högg kallt med gula tänder in på den blodiga biffsteken.
Först i avklädningsrummet hämtade de sig något så när från sin bestörtning.
Avsnoppade, hemskickade som två barnjungfrur i hela matsalens åsyn! Var det en medveten hämnd, så var den både lumpen och dum.
– Åh, Elsa, Elsa, kunde ej Märit undgå att säga. Att tänka sig, att vi nu i stället kunde suttit vid det bästa bordet med Torbjörn Haller! Sida vid sida med detta bondhögfärdiga sällskap.
– Ja, men vem kunde ana något sådant? – Den blida Elsa var som förvandlad. – Det är naturligtvis inte för att de inte bjödo på supé – det ha de ju ingen skyldighet till. Men, sättet, sättet! Först kalla in oss, så skicka bort oss som olydiga barn. Som om ej både du och jag varit ute i världen mycket mer än de.
– Detta hade aldrig hänt, om patron Älging hade varit med, måste Märit tillstå. Inte heller förresten, om gamle patron vetat det. Sådan är han dock inte.
– Måtte hon ej få ångra det en dag. – Elsa sade ej vem hon menade, men det behövdes ej heller. Men hennes ögon hade fått ett alldeles nytt uttryck. Ett uttryck, som man ej skulle ha väntat sig i dessa milda ögon med en duvas blidhet i.