– Elsa, Elsa, gör ingenting, som du får ångra. Snart fara vi ju härifrån, både du och jag. Tag det humoristiskt, det gör jag.
– Ja, du har det inte heller som jag.
Och förbittringen i de blå ögonen falnade ned till något, som liknade ångest och förvirring.
– – – Då öppnades dörren plötsligt och in steg Hedvig, ovanligt beslutsam och kavat och i hennes spår Johansson, förlägen och vänlig.
– Ni ha väl ej sagt till Lindström än? Ni få god plats i droskan med Johansson och mig.
– Skall ni också fara hem?
– Ja, det kan inte tusan begripa sig på fru Älgings alla schåser, muttrade Johansson godmodigt. Det var förstås hon, som ordnade och grejade med alltihop och skulle ni vara med om supén, så kom hon då inte, gick hon på i telefon.
– Jamen, Johansson, det skulle du ju inte säja, invände Hedvig svagt.
– Jag säjer vad fadren jag vill och frågar inte den där fina frun. Jag vet själv, vad det vill säja att petas så där.
– Ja, det var förfärligt dumt, medgav Hedvig. Själv begrep jag det inte, förrän jag såg, att ni blev ledsna.