– Då sade Hedvig och jag adjö, bekräftade Johansson.
– Nu far ni i stället hem med oss till Ödele och där skall ni få en riktigt bra supé, så sant Hedvig har källaren full av fina burkar.
Det var märkvärdigt, vad hon blivit käck och flickaktig med en gång under Johanssons breda hand, den Hedvig! Sina klädningar sydde hon numera i stan och nästan aldrig bad hon någon ursäkta det.
Och Johansson, såg han inte så ståtlig och reputerlig ut som trots någon agronom, när han vid högtidliga tillfällen med lindade ben red upp till Ödele trappa, likt en riddare till sin brud.
Den sena kärleken hade märkvärdigt förskönat dessa båda till det yttre. Den ärliga näven och det trofasta sinnet hade de kvar.
Båda hade blivit så kuschade och klappade på axeln i sin dar, att det kändes förunderligt härligt att blicka sig till självförtroende i en annans beundrande ögon.
– Då far vi då, sade Johansson, i det han beskäftigt pälsade på dem alla.
– Tack, Hedvig, att du kom med oss, sade Märit och kramade hennes arm, du har alltid varit en hederspascha.
Och så satte de sig upp och foro i ståtlig karriär efter parhästar hem till Ödele, medan mjölkhästen sov ut sin ungdomsyra i handlanden Gillbergs stall.