Märit hade ej bedömt gamle patron alldeles orätt.
När han hörde talas om den misslyckade komplotten, blev han på allvar ond.
– Förbannade fruntimmersgriller, röt han. Börjar hon nu igen med sina interiörer eller vad det heter, den där nådiga frun på Älgholma, för att förstöra grannsämjan i Ödele? Men se, det skall hon allt få se, att gamle patron är styvare att sinka ihop, än hon att slå sönder.
– Här har aldrig varit brukligt förr att skilja på folk och folk, när man varit inne i staden tillsammans, fortfor han älskvärt, vänd till Märit, som hastigt svalde ett leende vid tanken på att den tvivelaktiga vänligheten var uppriktigt menad.
Någon tid bortåt gick sedan Ödelepatron omkring som den personifierade mystiken med strängt hopknipen mun och godmodigt plirande ögon och gnolade på en melodi, som skulle vara Sköna Helena, ty det var det äventyrligaste patronen visste.
– Pappa ser ut som en låst sparbössa, klagade Lillan.
Men till slut låstes bössan upp och den stora hemligheten ramlade skramlande ut.
Det skulle bli »slädparti» per hjuldon från alla de stora gårdarna i trakten in till Åköpings musiksällskap med supé efteråt.
– Och det skall bli en supé, det, skroderade gamle patron, ingen sån där fruntimmerslappskojs med teblask och pytt i panna. Och ni, flickor skall vara hedersgäster, ja, det skall ni, ta mig katten, och fru Älging skall vara värdinna.
De följande dagarna röt och mullrade gamle patron utan uppehåll i telefonen, excercerade med Hedvig, Märit och barnen och for hit och dit med sin gula gigg, så dammet rök långa vägar.