Så kom då den utsatta lördagen. Med en bländande, silverblank februarisol, som framåt kvällen mognade i rött och göt en hektisk rodnad över Anebys branter.
På Ödele trappa stod Märit färdigklädd och väntade på vagnen. Ett återsken av himlens rodnad steg upp på hennes kinder, när hon såg bortemot bergets svarta branter. Hon såg så ung och vårvinterspäd ut, där hon stod överst på den höga trappan.
Nu körde ekipaget från Älgholma dånande runt hörnet. Denna gång var det ingen avdankad rapphöna med Jönsson på kuskbocken.
I »sjuglasvagn» sutto fru Älging och Elsa med ett osynligt svärd sig emellan, medan patronen fin och putsad satt på baksätet med sin gråa hatt på knäna och sitt allra mångtydigaste leende i mungiporna. På kuskbocken tronade gamle Lindström stel och rödnäst i sitt nötta, mörkblå livré.
Full parad alltså, om den också hade mer av begravnings- än festprägel.
– Nå, var är ynglingen Jönsson? frågade patron Svensson.
– Herr Jönsson har fått sluta på Älgholma, kom det dovt från det mäktiga hörnet i den öppna sjuglasvagnen.
– Det var rätt åt den svinpälsen, tyckte patron Svensson med sin vanliga uppriktighet.
Nu började det köra från alla håll och kanter och från Aneby kom Nyberg på kuskbocken till en elegant jaktvagn. Ödele var mötesplatsen, ty det låg i centrum.
Så ordnade sig kavalkaden med Älgholma i têten och svängde in på vägen till staden.