Märit hade tiggt sig till den upphöjda platsen på kuskbocken, fast hon enligt dagens paroll borde haft »platsen inuti».
Den friska luften susade och sjöng, hovarna klapprade i dans. De nakna fälten ilade förbi – det var som om de sprungit undan solens eldsvåda. En svag, svag doft svävade i deras spår av mylla, som tjälen långsamt håller på att gå ur.
– Detta är alltså »livet på landet», tänkte Märit, när man är patron och kan kommendera: »Spänn för», eller: »Kör fram bilen».
Hittills hade hon mest prövat på det från dens synpunkt, som bara har sina egna apostlahästar att spänna för och inte äger en tumsbredd av leran, som tjock fastnar under skorna.
Här satt hon dock som hedersgäst på nyttans och nöjets kuskbock, så representant för den onyttiga boken hon var, och det var ju alltid något. Så vitt hon visste, hade gamle patron aldrig förr gjort några guvernanter till hedersgäster.
Nu rullade de in genom tullen och hälsades av alla gatpojkars jubeltjut. Överallt öppnades fönster, skvallerspeglarna höllo på att gå upp i lödningen och Åköpings brinnande affärsliv avstannade några minuter, som när man hedrar en stor avliden.
Denna gång bildade Storgatans flanerande dandies en enda dubbelhäck av krökta ryggar ända upp mot hotellet, som slog upp sina portar till en vidöppen brodersfamn.
Portieren stod svettdrypande på huvudet i dörren. Och när patron Svensson hjälpte Märit ned från kuskbocken, stod fröken Selma vitpudrad i fönstret och neg som en docka i en ask.
Vid denna syn nickade flickorna hemligt samförstånd åt varandra vid minnet av sin sista avfärd.
Nu stampade det och dånade i trappan av hundrakilospatroner och på kvinnans rätta trestegshåll frasade det efteråt av tjockaste siden.