Även denna gång hade man ett rum reserverat, men nu var det en salong med praktfulla trymåer i kattguld och nedkippade röda plyschmöbler. På det stora marmorbordet framför soffan tronade en väldig silverbricka med ångande glögg.
– Fort av med ytterkläderna nu, så få vi oss ett glas i fracken, innan vi gå in, kommenderade patron Svensson och knuffade därpå fram värdinnan. Som i avvisande lilas med ögon av stål och mun av granit iskänkte den ångande drycken, som vore den dödande gift.
Med sina små ögon lämpligt fuktade höjde så gamle patron sitt glas och pekade med ett tjockt pekfinger på de tre guvernanterna, som stodo sammanklämda i ett hörn likt tre divansbordsgracer på en porslinsplatta.
– Mina damer och herrar – – – började patron Svensson och vred bevekande på sin Odd Fellow-ring, som sökte han mana fram en hjälpsam ande – – – mina högtärade damer och ni, kära bröder! På alla kalas brukas det ju, att man tömmer ett glas för vad fransmännen kallar »apsent frens», det vill säga dem man första gången ser mellan – – hm – – sina – – hm – – eller andras väggar. Jag föreslår därför, att vi tömma en skål för dessa tre unga damer, som vi för första gången ha äran se – – hm, hm, – – på detta hotell. Det vill säga se och se – – ser, det gör man väl alltid – – men se – – hm som gäster, si det är en annan sak. I vardagslag tröska de våra ungar och vi tröska säden till deras bröd – – – och ungefär lika litet begripa vi av varandras arbete. Men nu mötas vi – – jaha – – som människor – – som snälla farbröder – – hör, du, Märit, nu säjer du farbror med detsamma – – – och tanter – med en blick på fru Älging, som stum återkastade den som från en sköld – – och små snälla flickor, ja, riktigt snälla – – skål, skål allihop. Skål, fru värdinna!
Utan att blinka eller darra på handen tömde värdinnan giftbägaren.
Och lika högtidligt tömdes den av de tre guvernanterna som en trolldryck, vilken med ett tag gjorde dem till fruars och hästhandlares likar.
– Det första jag gör, när jag kommer hem, det är att lägga bort titlarna med katten och föreslå duskål, viskade Märit, berusad av stundens betydelse. Och kanske en smula av glöggen, som var stark. Annars borde hon vetat, att vardagens praktik ej alltid svarar mot de festliga skålarnas principer.
Det var väl också den heta glöggen, som steg i den bleka Elsas kinder i en växlande, blodröd våg och ställde sig att hamra på en liten blå puls i hennes tinning.
Längst borta i skymundan stod patron Älging. Han var den ende, som inte skålat med dem. Men hans gråa blick brann i gnistor, som heta föllo på Elsas hår.
Och för ett hjärta, som är förtorkat av saknad och längtan och brännande orättvisa och förakt, kan till slut en sådan fallande gnista bli till den allt förhärjande branden.