*
Men nu stegar patron Svensson, nöjd med sig själv och hela världen, fram till flickorna, samlar ihop dem som en knippa hö och sticker dem bokstavligt talat under armen.
– Nu gå vi in i balsalen, dekreterar han.
Och så tåga de i sluten trupp in i Åköpings festsal, vars döbattanger smälla upp som underdåniga hjärtklaffar.
Den första delen av programmet, musikavdelningen, har redan börjat.
Framme vid flygeln står den nye rektor Vinberg med fötterna utåt och hakan lyriskt i höjden och blundar över Irmelin Rose, som ännu är ung och skön i Åköping.
Men hur det är, måtte han ha genomskinliga ögonlock, ty vid de viktiga patronernas golvgungande inmarsch, avbryter han sig mitt i ett nordiskt blont c med en vördsam bugning åt dörrhållet. Ty han har Nybergs äldste son i femman och vill man in i landstinget, får man svänga sig.
Och den nye rektorn var hela Åköpings gullgosse, ty han var en mästare i att stöpa moderna mönsterpojkar dussinvis. Alla mammors ögon tårades vid tanken på den snälle, fine, förstående rektor Vinberg, som så väl uppfattade deras barns ömtåliga psyken.
Hade han inte tagit matematiken från den »hårde» doktor Almkvist, som sagt åt borgmästarens lymmelaktiga Kalle, att han inte skulle tro, att han fick vara hur som helst för att han var son till sin pappa? Och för adjunkt Vinge hade han sänkt tjänstgöringsbetyget, ty hans egen son hade så svårt för geografi.
Ej att undra på, om alla kvinnoögon i salen tårades, då rektor Vinberg ånyo smekte fram sin Irmelin i sirapssötaste glissando.