Nu kommer pausen och Ödelekotteriet bänkar sig efter ena kortväggen, fast den redan förut är upptagen av några hantverkare och deras damer. Men när få inte så många förenade hästkrafter god plats i samhällets festsal?
Nu följer andra numret. Stadsfiskalens bleka, finniga son, som är på bank, på fiol. Wieniawskys »Humoresk», vilken dock blir mera omedvetet än medvetet humoristisk, ity att nervositeten huvudsakligen får sköta om nyanseringen. Ett rosenfärgat vemod har redan förut lämpligen anbragts med ett glas punsch bakom kulisserna.
Då de hjärtslitande dubbeltonerna ta vid, börjar också Märit få salen klar för sig.
I fonden stadens nobless som grupperad efter en gammal tavla av saligheten, med de förnämsta närmast tronen, hoc est borgmästarinnans stol, ty staden är ju ej residensstad.
Åköpings festsal var ännu fullkomligt bibehållen som den varit under den gamla »goda» tiden. Noblessen sitter alltså ännu mjukt försoffad i knottrigt mönstrade åttiotalsemmor och deras aktade huvuden vila på bländande vita antimakasser.
Och till unge Höks förtvivlade göktoner klirrar ett svagt ackompanjemang av oldmammornas strumpstickor.
Mitt emot tronar den undre världen på långsoffa. Och drottning i deras rike är manikuristen, fröken Oxid, som under sin lingula kalufs med svarta ögon skarpt möter fru borgmästarinnans lorgnett.
Herre gud, man kunde dock inte alldeles stänga konstens dörrar för människor, om vilka man anständigtvis inte visste mer, än att ingen vet, vad de leva av! Ty, att man kunde leva av att peta naglarna på folk – – i Åköping – – det skulle man inte säga borgmästarinnan, som varit i Paris!
På resten av långbänken sitter den enklare handelssocieteten och låter sig bländas av återskenet från stadens renaste guld. Då och då lista sig försiktiga blickar bort till fröken Oxid, som då man genom sotat glas bekikar en solförmörkelse.
Andra långbänken upptages helt och hållet av den nya tiden i läckert ljusa futuristfärger. Mest skolungdom, ty all annan ungdom lämnar fortast möjligt Åköping.