Långa räklar till skolpojkar med uppåtstruket och vattenkammat hår och flickor med en viss piff och stil över sig. Det kommer modejournaler till Åköping också, det skall ingen tro annat.
– – – Nu är den obligatoriska själsodlingen slut och musiken spelar upp till dans.
Här börjar man än som i gamla tider med en ståtlig promenadpolonäs. Ty ingen rättrådig Åköpingsbo kan tänka att beträda ett golv, som borgmästarinnan först icke trått med sin fot.
På lagom avstånd från polonäsens huvud tågar Märit med gamle patron, som genom oförmodade hopp och sprattlingar med benen tror sig bidra till den spirande glädjen. En bit före skrider fru Älging med häradsskrivaren och Nyberg med Elsa, medan Älging är spårlöst försvunnen. Längre nedåt svansen hoppar Johansson med Hedvig i citrongult.
I en dörr hinner Märit uppfatta ett ansikte, som hon väntat på, dyka upp och åter försvinna.
Med polonäsen är den officiella delen av dansen slut och musiken stämmer i med en foxtrot, sedan den läskat sig med punsch bakom lagerträden.
Det blir oro i den nya tiden. Det böljar av skärt och blått och vitt och flickögonen börja glittra av förväntan.
I Åköping liksom i alla andra småstäder hade naturligtvis en brinnande kamp utspunnit sig om de moderna danserna, när dessa först uppträdde i onesteppens vaggande och klivande. Så långt som till twostep hade man utan tvekan gått med. Men sedan blev det stopp.
– Min flicka skall aldrig dansa negerdanser, så länge min hand har något att säga till om i staden, förklarade borgmästarinnan och därmed var förbudet lag.
Och så hoppade man vemodigt på i twostep efter de mest lockande onestep-låtar, tills en dag borgmästarinnans Margit fann det förlösande ordet. Hon viskade det i örat på flickan bredvid och det gick vidare som en susning i en blomsterrabatt. Det var på en bal hos borgmästarens, som med sin uppvaktning satt och bildade kungafamilj på stolar i dörröppningen. Så här ljöd lilla Margits viskning: