– Dansa ni bara onestep – – pappa och mamma – särskilt mamma – äro så omusikaliska, att dom inte för sitt liv kan skilja en step från en hambo!
Och så dansade man bara på. Och gjorde så än i denna dag, när steppen äntligen blivit tillåten, med foxtrot och shimmy.
– När allt kommer omkring, är ju den där steppen inte så ryslig ändå, bara den dansas väl, erkände borgmästarinnan, när hennes Margit svävade förbi i en utsökt tango med många turer.
– – – Då blir Märit avbruten i sina funderingar. Framför henne står Torbjörn Faller i högtidsdräkt. Lång, ståtlig, med det vackra huvudet lugnt lyftat.
Slut med kastväsen och småstadsrang! Hans rang, den står tecknad på den höga pannans viljeknutar.
– Får jag lov till en timmes angenäm konversation? frågar han och skälmen lyser i ögonen.
– Dansar inte doktor Haller tango, frågar Märit i samma ton.
– Nej, längre än till boston följa mina gammalmodiga ben inte med. Och det är ju utmärkt, så få vi prata i stället för att gymnastisera. Så vida ingen annan – – –
Och han kastar en misstänkt blick åt det kommersiella hållet, där det alltjämt blixtrar av lillfingersringar.
Någon annan – – fanns det någon annan i hela rummet? Inte såg Märit till någon åtminstone.