Jo, där kommo två. I tangons hetsande entoniga kretsjakt kommo de och gledo plötsligt fram ur den stora, brokigt klumpiga hopen som två svanor ur ändernas flock.
Det var galne Älging och Elsa och de fäste med ens allas blickar på sig som vassa knappnålar.
Det var nu länge sedan Älging gett skvallret något att syssla med och så kom han plötsligt med en riktig godbit. Dansade man månne på det sättet, när man var familjefar med tre barn och femtio kor? Nej, då nöjde man sig med de äldres française och gubbarnas vira i klubbrummen.
Och fru borgmästarinnan fann äntligen uttryck för den allmänna indignationen, då hon majestätiskt och demonstrativt seglade över salen till fru Älgings sida, fattade hennes hand och kallade henne »Min kära Laura», varpå hon började tala om syndens lön och det tilltagande sedeförfallet på ett så finkänsligt sätt, att det skulle förmått genombryta varje pansar, utom fru Älgings, ty det var av fruset salt.
Kanske var det av frusna tårar – – vem vet?
Men över det stora golvet flyger galne Älging efter en musik, som ej alltid går i takt med den sömniga orkestern. Han vet knappt, vem det är han dansar med. Galne Älging är ung på nytt och i sina armar håller han allt, som är vekt och blont och mjukt och som svikit och förrått honom.
Men den vars unga pulsar ge dansen rytm, hon tycker sig med ens i förfäran veta, vem det är hon dansar med. Det är visst den man inte nämner och han tar henne fatt och virvlar henne runt och slår på trumma med bockfot, tills något okänt vilt och svagt stiger upp inom henne och hon vill falla, falla.
Men hon har själv tagit de förtrollade skorna på och dansa måste hon, dansa och dansa, fast på knivseggar och svärd. Och ingen barmhärtig hand rycker henne loss, men runt väggarna sitta gastar och troll och grina åt hennes förtvivlan.
Den som sig i dansen ger, måste dansen tåla, ropa de eller är det hennes virvlande blod, som skriker så?
Någon trycker henne kvävande intill sig – – en hand vilar som en brännhet järnklo på hennes och alltjämt dansar hon, dansar.