– – – Men, se, flickan håller ju på att svimma, säger Torbjörn Haller häftigt till Märit.
– Men – – –
– Är hon er vän?
– Ja.
– Hon tycks behöva en vän nu.
Då går Märit genom de dansandes led, knuffad och begapad – – fram till Elsa och tar henne lätt i armen.
Och flickan vaknar som ur en dröm, vacklar och griper tag i hennes hand som i ett halmstrå.
Ursinnig stirrar galne Älging på den förmätna flickan. Visste hon då inte, vad det ville säga, att ställa sig i vägen för honom, då han var ung som i dag? Vilda minnen av forna dagars upptåg flyga genom hans upphetsade hjärna. Kakelugnen i salen bär ännu spår efter den skjuttävlan, som han haft med unga officerare här, den dagen det sista bröllopet hölls på Ödele. Det kunde kanske blivit mer än en skjuttävlan, om ej värden gripit in. Saken tystades ner som så mycket annat – ty på den tiden var Älging en rik karl.
– Jaså, är tavlan med skyddsängeln färdig nu, viskar han mellan sammanbitna tänder. De två barnen vid kanten av bråddjupet – – och så ni.
– Ja, det var er jag borde tagit i armen, säger Märit lika tyst. Elsa håller ju på att svimma, ser väl patron.