Då ser han bestört ned på flickan, som hänger vit och bruten mot hans arm. Är det ej sin egen ungdom han håller där, vissnad i hans famn. Usel kan galne Älging vara, men så usel är han inte, att han skändar sin egen ungdom!
Utan ett ord släpper han flickan ur sina armar och Märit följer henne ut i hallen. Med tomma ögon ser Älging efter dem men vänder så på klacken och går inåt klubbrummen, till de giftiga dryckernas glömska.
Och tangons vågor slå åter ihop kring den tomma platsen, där de stått.
*
Därute söker Elsa oupphörligt tala, men tungan häftar torr vid hennes gom.
– Säg ingenting, Elsa, lugnar henne Märit. Kom nu in och se på dansen med oss!
– Nej, nej – – inte dit in mer.
– Du måste – – för människornas skull. Vad har hänt? Ingenting. Du dansade och höll på att svimma av värmen. Kom bara in med mig igen, annars göra de det till något märkvärdigt.
– Det var märkvärdigt! Det var något, som tog makten av mig – för första gången.
– Det kan väl hända, men du får inte göra det märkvärdigare än det var. Se så, kom nu bara.