– Men dansa kan jag ej.
– Det behöver du inte – – bara visa dig.
Med halvt våld lyckas hon till slut få henne med sig in i salen igen.
Men i dörren blixtrar en salva emot henne av många skadeglada ögons pilar. Det lilla intermessot har inte gått opåaktat förbi, fast man inte riktigt fattar dess betydelse. Men det skulle man inte komma och säga borgmästarinnan, som varit i Paris, att någon anständig flicka utan vidare höll på att svimma i armarna på en sådan ökänd kvinnoförförare – – – efter en sådan dans.
Förvirrad lyfter Elsa sin lilla hand mot hjärtat, där sitta pilarna darrande fast. Hela salens blickar hänga fastnaglade vid henne, tycker hon.
Då – – – ssssssss ssssch
Något kommer plötsligt vinande ned från den lilla balkongen ovanför musikestraden, något brokigt och prasslande och oerhört. Och det skälvande och brokiga flyger som en slingrande eldorm ned genom salen och faller som en skickligt kastad lasso kring själva borgmästarinnans hals.
Stum av vrede reser hon sig, så att serpentinen – – det var naturligtvis en sådan – – rasslande faller ned kring henne, tills hon liknar en förblåst majstång. Vilda och yrvakna fantasier om bomber och bolsjeviker irra genom hennes hjärna.
Då får hon se allas blickar riktade mot balkongen.
Det oerhörda hade hänt i Åköping, det hade gäckande fallit kring själva maktens hals – – men vem vågade väl där göra det oerhörda mer än en?