Däruppe står galne Älging och alla kunna se, att han fått den lättvunna glädje, han sökt. Ty han vill, att de skola se det. Runt huvud och midja och hals är han lindad i brokiga serpentiners ormringlar. Och kring sig har han en bukett av balens sötaste flickor och ur deras händer faller ett stritt duggregn av glittrande konfetti. Mitt i högen står borgmästarens Margit och slänger en hel näve rakt i farbror stadsfiskalens nacke och sannerligen ropar inte flickungen ett gällt och strålande: Play!
Och stadsfiskalen viftar lugnt bort några röda månar, som satt sig bakom örat, och ropar ett lika muntert: Ready, till svar.
Då fylles salen av skratt och själva borgmästarinnan måste skratta med. Ty hennes Margit står ju däruppe. Och leende befriar hon sig från serpentinen, som rasslande sätter sig kvar i sidenet.
– Den Älging – – ingen kan då sätta fart på ungdomen som han, säger hon, ännu litet sötsurt till hans fru.
Och nog blir det fart alltid. En sådan fart, som det inte varit sedan den dag för tjugu år sedan, då Älging dansade på bordet mellan koppar och glas för själve den unge prinsen. På den tiden var allt han gjorde kvickt och bra.
Men nu är det inte utan, att man tycker, att backen börjar stupa utför – och i utförsbackar skall man sakta farten.
Kanske är backen för brant – – nedåt bär det i vildaste karriär, så stenar och sand ryka.
I spetsen för hela ungdomsskaran kommer Älging instormande. Och nu först börjar den rätta balen.
Alla ryckas med – – långslängan går, jazzen vaggar och hambon stampar. Nytt och gammalt om vartannat utan uppehåll och andrum.
– Se på Älging, så han dansar! Det grå håret faller oredigt ned, så att en stor, vit test plötsligt skjuter upp ur det som en kall flamma. Den vita locken hade ingen sett förut – – den var de vakna nätternas hemlighet.