Som en ung satyr hoppar han på och vid gud håller han inte själva borgmästarinnan i famnen. Och hon niger och hon skuttar och böjer sig, så att snörlivsbenen bågna som banden på ett ankare. Och sannerligen ler hon inte som hon log, innan hon var borgmästarinnan utan bara lilla fattiga Klara Olsson från Simrishamn med grop i kinden och kälkborgerlig ärelystnad.
Men mitt i valsen måste fru borgmästarinnan ta stöd och återvända till maktens stoppade länstol.
– Med patron Älging står då ingen ut att dansa – – det såg vi ju nyss på fröken Creutz, säger hon och vill med detta kokett insinuera, att det också för henne är hjärtats oro, som vållat svindeln.
Och därmed är lilla Elsas svimning legaliserad och glömd av den offentliga moralen.
– – – Och så går balen som förut, hetare och rödare än en bal i Åköping rätteligen bör vara. Och tangon blir shimmy och shimmyn blir jazz och i fonden sitta stadens tanter i fåtöljer och lagfästa det, medan de ta ihop hälen på sin strumpa.
Men den grå herrn till Älgholma står snart bortglömd och hopsjunken i skymundan och stirrar mot dörren, där en smärt, vit flicka nyss stått fastnaglad av hundratals avklädande blickar.
Och han tänker, att nu ha de väl glömt henne som han ville.
Hopkurad försvinner så galne Älging, trött som en gammal clown efter slutat nummer, in i viragubbarnas lugnvatten.
*
– – – Därute går dansen som förut. Hettan stiger, dammet ryker, färgerna blekna och grumlas. Musikanterna ryckas med, de glömma att ta ut pauserna och glasen stå uppradade bakom bastrumman.