Musiken blir till skrammel, stämmorna skära sig, vrida sig konvulsiviskt och hoppa om varann – – – musiken blir jazz. Hemgjord. Dirigenten låter helt enkelt var stämma löpa efter den andra med en halv takts intervall.
Effekten blir förfärlig – – den är nog inte värre på själva Rotonde. Och i länstolen med den hedersknypplade antimakassen sitter borgmästarinnan och talar med ännu andfådd stämma om Wagner och den moderna konsten. Ty hon tror alltjämt, att det hon hör är musik.
Men jazzen är den unga generationens dans. Med den dansar den sin tids förirrade kaos ur sinnet. Ty just så skär sig också världsmusiken, så gnisslar jordens tröga axel, så stannar allt plötsligt i dödstystnad för att åter bryta ut i helvetiskt larm. Så jäkta länder och folk och skaka och bäva, men komma ändå inte ur fläcken. Vackert är det inte, men en tidens dans på tusen dårskapers gravar.
Och den oharmoniska kakofonien, den stötvisa, enformiga negerrytmen är visst det enda, som kan söva ungdomens hjärtan till ro, den som liknar ungdomen på Mussets tid – – – tiden efter Napoleonkrigen. Det är så många illusioner, som för evigt krossats, varför skulle man ej dansa jazz?
Roligt har man nu i alla fall på balen i Åköping. Man glömmer nästan att titta ut varandra, att bliga och undra och avundas för några fattiga timmar. Och kan en jazz göra så mycket, så borde den ha fredspriset, vad man nu annars må säga om den.
– – – Bakom sina brokiga slöjors vågor gömmer den också små idyller här och där.
Där sitta två – – alldeles ensamma – – fast mitt i balsalen. Märit och Torbjörn Haller är det, och de måste böja sig mycket nära varann för att höra varandras ord. Och då snuddar hennes hår mot hans kind och det musikaliska oljudet blir ljuvare än sfärernas harmoni.
Det merkantila enväldet har Märit redan för evigt stött ifrån sig. Gång efter annan har hon avslagit en uppbjudning från det hållet.
– En lättare vrickning, försäkrar doktor Haller med spjuvern i ögat och en så lång man måste man låtsas tro, antingen man vill eller icke.
Och så smäller musiken i på nytt och de kunna fortsätta sitt långa samtal, som intet samtal är utan två människofåglars locktoner till varann en lång natt, när det tinar till vår.