Den förrädiska musiken! Rätt vad det är, tystnar den tvärt och då hörs hans röst, ensam och klar i den oväntade stillheten.
»Märit» säger den ibland och då titta de, som sitta omkring, på dem.
Ty en ungdomens fostrare säger inte ostraffat »Märit» åt vem som helst, så någon hör det.
– – – – Men en finns, som icke längre är med i leken. Det är en flicka, som sitter för sig själv i damernas toilettrum och som nu suttit där flera timmar. Det är Elsa.
Att hon får vara i fred, beror på att man har så roligt där inne, så att man till och med glömmer spegeln.
Där sitter nu Elsa framför den stora trymån och två ljus har hon tända. Vad hon ser där inne, vet ingen, som inte blickat sig själv in i ögonen några självrannsakans långsamma timmar. Så blek är dock ingen, som ser bara det hon ville se därinne.
– – – – I balsalen börjar festens fackla ryka och osa i den grådaskiga gryningsdagern, som lömskt smyger in genom gardinspringorna.
Mitt i en krets av pojkar sitter Margit halvsovande med en skolpojksmössa på nacken och låtsas knäppa på banjo med hål på silkesstrumpan. Då delar sig dansvågen och hennes mamma får syn på henne.
Myndigt reser sig fru borgmästarinnan och hennes kjol har fått våffelmönster där bak.
Därmed är balen officiellt slut.