– Åhå, har man hört på maken, utbrast han oväntat godmodigt, är fröken en sådan liten arger en! Lilla Andersson, som inte kom tillbaka hit för nerverna, hon sa inte bä en gång. Och vad jungfrurna beträffar, så tänker jag folk som folk. Är jag kanske inte herre i mitt hus?
På detta odisputabla faktum ville inte Märit inlåta sig närmare utan föredrog att övergå till ett annat lika ömtåligt ämne, nu då hon likaväl var i farten.
– Det var en annan sak jag ville tala om, tog hon mod till sig att säga. Enligt moderna skolprinciper ha barnen haft alltför lång lästid. De bli alldeles för uttröttade, ty de ha ju inga kamrater att dela tiden med. Jag tänkte därför korta av timmarna litet. Fröken Hedvig har särskilt bett om det.
Patron Svensson hejdade sig på sin väg mot dörren. Han var nu åter ett laddat åskmoln utan minsta ljusning.
– Aldrig med min fot, skrek han, mera uttrycksfullt än språkligt logiskt. Hedvig, den lollan, vad begriper hon av det! Det blir ingenting av. Jag vill ha valuta för mina 600 skall jag säga fröken, uppriktigt sagt. Man tar inte pengarna i sjön, precis. Mina barn skall lära sig den kångditiång, jag fått arbeta mig till. Därför läses här som förr från 8 till 3 med en timmes middagsrast. Och det rättar sig fröken efter, så länge fröken hör till mitt folk. Och därmed basta.
Efter detta klara besked fann patronen för gott att retirera. Ty det var trots allt något i den där tösens lugna ögon, som kom honom att känna sig en smula osäker i sin makts randiga ylletoga.
Halvt mot sin vilja vände han sig därför om i dörren och tillade med ett bistert leende:
– Det är inte utan, att det är gott gry i fröken i alla fall – inget fjäsk eller hymlande utan rent ut. Det är min musik, det. Så om fröken bara gör som jag säger, så skall vi nog bli vänner med tiden.
Den halvt slutna freden avbröts emellertid bryskt av Karlsson, stalldrängen och ladugårdskarlen, som med andan i halsen kom infarande och ropade:
– Det är två herrar från stan, som skall si på hästar!