– Jösses – Hedvig, Linda, Svea! Var i alla småfåglars namn håller ni hus, när det gäller husets väl och ve? Fort hit med sportdräkten.

Och i en sky av vettskrämda kvinnor försvann patronen åter i det allra heligaste.

Ensam stod Märit kvar och begrundade, vad hon visste om sin nye husbonde, den första hon hittills haft, och vars bekantskap hon stiftat på ett så originellt sätt. Kanske var det inte precis så hon tänkt sig »godsägaren» och »godset», när hon däruppe i sitt goda hem besvarat annonsen. Men hur som helst – hon var inte den, som gav sig över med detsamma för ett misstag och bums tog till reträtten.

Hästhandlaren och godsägaren Viktor Svensson var utan tvivel en mycket duktig karl. Han hade arbetat sig upp från intet, något som hans väldiga, ärriga masurnävar ännu buro spår av. Gud nåde den, som råkade ut för de nävarna i otid! De hade så när skakat livet ur mer än en ovän på tu man hand. Och en gång hade de nästan pryglat den hungrande själen ur en vandrande »ludis», som alltför hårt knackat på dörren en natt, då patron Svensson ville sova.

Men de nävarna kunde också ge ett ärligt handtag åt en vän i nöd, om det behövdes.

Gården hade Svensson ärvt, men intecknad upp över skorstenen, varför han åter mist den. Men han var en sådan, som tog igen det han ville ha. Och han tog igen gården. Som en seg bulldogg tar igen det ben, som man knipit ifrån honom.

Så hade han efter många motgångar slutligen lyckats sätta egendomen på fötter igen och Ödele räknades nu med skäl till traktens mönstergårdar. Dess åkrar och ängar och välskötta rasdjur tålde också att närmare ses på. Särskilt Ödele hästar voro berömda i hela länet och patron Svensson ansågs vara dess förnämsta ardennerkännare. Han reste årligen ut till Belgien och Holland och gjorde stora hästuppköp för hushållningssällskapets räkning. I allt vad han tog sig för, var han driftig och lyckades väl.

Livets finare detaljer hade patron Svensson däremot haft föga tid att befatta sig med. Boklärdom ansåg han endast som onyttig barlast på en redan förut tung skuta och bokkarlar föraktade han med hela sitt djupröda bondeblods förakt för tankens tunna blod. Vad honom själv beträffar, så räckte gott litet jargong och några lämpliga rubriker ur uppslagsböcker till för att imponera på marknadsvännerna. Ty patron Svensson hade lyckligen genomlidit ett par klasser i allmänt läroverk.

Att han därför ville ge sina barn en god uppfostran berodde mest på ett förhastat löfte till deras mor. Sin son skickade han in till staden, men för döttrarna tog han guvernant. Det blev ju så oändligt mycket billigare – en halv dränglön för en flicka med lärarinneexamen var ju tämligen billigt och rättvist, tyckte patron Svensson.

Som ekonomien var hans främsta troslära, hade nog sonen också fått nöja sig med att läsa hemma, om han inte varit den obändiga vildhjärna han var. När den fjortonårige blivande patronen var hemma, skulle hela huset stå på tå, från Hedvig till guvernanten och pigorna. Aldrig lyftes den stränge faderns hand till aga mot sonen, han som skulle ha gården. Ju hetsigare och mera pockande den långe slyngeln var, desto mera strålade fadern.