– Du får allt skicka ut duvan snart, Torbjörn, skämtade Märit.
Då kom något lufsande bakom dem. En hund strök tätt förbi, en svart och brun fågelhund med ett fint rashuvud och silkesmjuk päls.
– Patron Älgings hund, viskade Märit förvånad.
De gingo raskt framåt. Men när de kommo till avtagsvägen till Ödele, hörde de steg bakom sig.
– Det är bäst du vänder om, Torbjörn, viskade Märit.
– Ännu en kyss först, Märit – – en enda.
När blev en kyss den enda? Hennes ögonbryn och hår voro vita av dimman, hans sträva rock var full av fuktpärlor. De stodo som bakom en grå och förtrollad mur av lyckliga tårar. Vad som fanns utanför den muren glömde de.
Inte sågo de väl skuggan, som dök upp bakom dem och hastigt stannade. Inte sågo de ett förvridet ansikte, tätt tryckt mot lyckomuren? Ett ansikte av kval och ve, av ändlös längtan och splittrad vilja – – en osaligs och fördömds.
Förrän en käpp knastrade mot sanden. Då sprungo de hastigt från varandra. Men kunde blott se en skymt av mannen, som raskt vände och snart slukades upp av dimman igen.
– Var det inte Älging? frågade Torbjörn.