– Ja, då måste jag väl lyda dig. Men först måste du blunda och räcka fram händerna.
Leende lydde Märit. När hon åter såg upp, satt på hennes högra hand en smal, nött guldring, alldeles slät.
– Den har varit mors, sade Torbjörn Haller. Den är fattig och nött, men den höll hela livet ut.
Med tårar i ögonen kysste Märit ringen, just där den var mest nött.
– Jag skall låta göra en lika stark för den vänstra handen, sade hennes vän. Och så hjälpte han henne nedför berget.
*
Dimman hade tätnat, bortom Aneby stod den tjock över vägen. Men för de två var det slöjan, diktens slöja, som endast svepte sig närmande kring dem båda.
– Nu finns blott du och jag kvar i världen, sade Torbjörn – – de andra har syndafloden tagit – – skönt!
Och han tryckte hennes arm hårdare under sin och skuldra mot skuldra gingo de genom den fuktiga tystnaden.
Snart sågo de endast några få meter framför sig. När vägen delade sig, höllo de på att gå fel.